IV. Beskrivning av språket

Mordors svarta språk är, till skillnad från till exempel Quenya och Sindarin, ett skapat språk både extranarrativt och intranarrativt – alltså inte bara i vår verkliga värld är det svarta språket konstgjort utan även i Tolkiens mytos är det ett av Sauron skapat språk. Detta underlättar en hel del när det gäller att skapa nya ord och bygga ut språket eftersom vi inte behöver föreställa oss språkets intranarrativa utveckling. För att de alviska språken skulle bli levande skapade Tolkien en tänkt etymologi (språkhistorisk utveckling) där de olika alviska språken har ett gemensamt förflutet i en primitiv protoalviska (från vilken för övrigt ordet ”uruk” är hämtat där det betyder ”fasa” (horror)). Tolkien har där listat en mängd grundord från vilka man utifrån olika regler kan utveckla nya ord. Ett sådant system skulle vara felaktigt för det svarta språk som Sauron skapat. Intrannarrativt är det svarta språket är en färdig produkt och en del av det sociala maskineri Sauron skapat. Extranarrativt däremot kommer det aldrig bli fullständigt klart så det behövs ett system för att skapa ord nya ord och regler för språket. I detta kapitel beskrivs de grundläggande principerna för hur ord kan bildas i språket. Dessa bygger egentligen på tre principer: (1) först det belagda materialet av det svarta språket och orkiska, (2) detta har fyllts ut utifrån hurritiskan, och (3) till detta har vi använt oss av den lajvsvartiska som använts under cirka femton år på svenska lajv. Dessa tre källor har sammanfogats utifrån våra lingo-estetiska principer där vi försökt fånga känslan i ringversen vilket ibland har fått ge vika för att behålla vissa lajvsvartiska delar som är allt för etablerade.

Den här texten beskriver språket djupare än under de gramatiska avsnitten.

Texten tar upp följande punkter: (1) Hur de svartiska orden är konstruerade genom stammar och suffix, samt hur nya ord bildas; (2) numerus och bestämdhet; (3) transivitet, subjekt och objekt och hur detta fungerar i ett ergativt språk som svartiskan; (4) svartiskans pronomen; (5) kasus och prepositioner; (6) deskriptiva verb; (7) samt verbformen ”status”. I texten refereras det till paragrafer (§) vilka finns i pdf-versionen av språkbeskrivningen.

  1. Ett syntetiskt agglutinerat språk
  2. Fonologiska begränsningar
  3. Ordstammar
  4. Affix
  5. Sammansatta ord
  6. Att bygga ut språket
  7. Numerus & bestämd form
  8. Ändelsen -ashi
  9. Att markera ental, fåtal eller flertal
  10. Ändelserna -hai & -khai
  11. Transivitet samt skillnaden mellan subjekt och objekt
  12. Kasus & prepositioner
  13. Pronomen
  14. Deskriptiva verb & ”att vara”
  15. Verbformen Status

1. Ett syntetiskt agglutinerat språk
Det svarta språket är ett syntetiskt och agglutinerat språk. Att det är syntetiskt syftar på att orden böjs beroende på deras funktion i satsen och inte genom framförallt ordföljd som i svenska och engelska (så kallat analytiska språk). Att det är ett agglutinerat språk syftar på att dessa böjningar fås genom att en mängd olika affix, vanligen suffix (ändelser), vilka läggs till ordstammen.

2. Fonologiska begränsningar
Grundläggande för svartiskan är dess ordstammar vilka kan ha formerna KV, KVK, KKVK, KVKK, VK, VKK, VKVK, VKKVK, VKVKK, där K står för konsonant och V vokal (§8). Märk att vokalerna kan vara dubbla då de uttalas lång vilket markeras med cirkumflex (^). Dessa vokaler och konsonanter är så klart begränsade till de ljudvärden som presenteras under svartiskans fonologi (§1). En stam kan således vara ”ba” eller bâ (KV eller KVV), digrafer räknas som en enskild konsonant så även ”zha” har formen KV, diftonger räknas som dubbelvokal så ”zhau” har formen KVV. Ljudvärden som inte finns i svartiskan kan givetvis inte ingå i ett svartiskt ord, till exempel ”ja” är med andra ord inte tillåtet eftersom ljudvärdet ’j’ inte finns i språket. Vidare tillåter inte svartiskan långa konsonanter som ”gg”, de dras istället samman som i sammansättningen av ”nazg” och ”gûl” till nazgûl (inte *nazggûl). Vidare är det endast vissa konsonantkluster (§1.2.1) som är tillåtna, exempelvis är stammen ”trak” (KKVK) tillåten men inte ”*strak” (KKKVK) eller ”*rtak” (KKVK).

3. Ordstammar
Svartiskan har fyra olika stammar som fungerar på lite olika sätt i språket (§8.1). Stammarna är grundstammar, nominalstammar, verbstammar och deskriptiva stammar. Grundstammar är de stammar som inte kan användas som ord i sig själva utan behöver ett affix eller måste fästas vid ett ord för att få sin betydelse. Exempel på en grundstam är ’krit’ som tillsammans med ändelserna ’^-ar’ och ’-auk’ ger krîtar, respektive kritauk som är olika befälsgrader. Ett annat är ’dush’ som med substanivsuffixet ’^-ur’ ger dûshur ”magi/teknik/vetenskap”, med deskriptivt suffix fås dushal ”magisk/teknisk/vetenskaplig”. Nominala stammar är de stammar som kan användas som substantiv i sig själva. Till nominalstammar kan även verbaffix läggas för att bilda verb. Ett exempel är ’ush’ som betyder strid. Till stammen ’ush’ kan ytterligare ändelser läggas som verbändelsen ’-at’ > ushat ”att strida mot något”. Verbstammar är stammar till vilka verbändelser kan läggas men de kan inte användas som substantiv i sig själva. Exempelvis verbstammen ’vra-’ plus ändelserna ’-a/t’ > vrât ”att få någon att gå” (märk att vokalen är dubbel vilket markeras med ett cirkumflex (^) vra+at > vra/at > vrât). Den fjärde typen av ordstammar är de deskriptiva stammarna som i sig själva kan användas för att beskriva andra ord (motsvarande adjektiv och adverb). Till deskriptiva stammar kan kompareras (§5.2) med ändelser som läggs direkt till stammen. Exempelvis ’shum’ (stor) plus komparativ ändelse ’-am’ > shumam ”större”.

4. Affix
Affix är samlingsordet för olika typer av extraled som läggs till ord för att markera ytterligare betydelser och funktioner. Den vanligaste typen av affix i svartiskan är suffixen vilka läggs efter ord eller varandra. Andra typer av affix i svartiskan är prefix vilka läggs till innan ordet, och postfix som läggs sist.* Affixen i svartiskan har två funktioner: dels en derivativ där affixen används för att avleda nya ord ur stammar och ordsammansättningar, och dels en grammatisk funktion där affixen används för att markera grammatisk betydelse. Båda dessa funktioner kom till uttryck i exemplen ovan. Ett tydligt belagt exempel på att svartiskan använder sig av suffix är ringversen med exempel som ”… burzum-ishi krimpatul” tillsammans med den analys som att svartiskan grundas på hurritiskan som ett språk som begagnar rad olika affix på detta sätt.

—–
*Andra typer av affix som inte finns i svartiskan är cirkumfix som är en kombination av pre- och suffix och infix där ett led läggs till inne i ordet.

4.2 Derivativa affix
Derivativa affix (§8.2) är alltså de affix som används för att skapa nya ord, framförallt ur stammar men även ur sammansatta ord. De derivativa affixen kan delas in dels utifrån vad för slags funktion de ger det nya ordet, och dels utifrån vilka stammar de kan läggas till. De derivativa affixens första funktion är att utifrån grundstammar skapa faktiska ord, som krîtar ”kapten” ur stammen ”krit” tillsammans med det derivativa suffixet ’^- ar’. En andra funktion är att ändra en stams ordklass, exempelvis ’gal’ plus suffixet ’-t’ ger galt ”lera” och suffixet ’-tâm’ som ger galtâm ”träsk”.

4.2 Grammatiska affix
Grammatiska affix har en annan funktion än de derivativa suffixen. De läggs till orden, inte för att ändra deras lexikala betydelse, utan för att markera deras syfte i satsen. Även om svenskan inte i lika hög utsträckning, som exempelvis tyska, ryska eller latin använder sig i att böja ord, så känner vi igen detta även i svenska och engelska, där vi i båda språken lägger till exempelvis ett ’-s’ för att markera tillhörighet. Svartiskan har en relativt stor mängd sådana affix. Dels, precis som i skandinaviska språk markera, bestämd form (§2.1), som ork > orken vilket på svartiskan är uruk > uruki, men även kasus (§2.3) av vilka svartiskan har sex stycken. Svartiskan använder alltså olika affix för att markera en mängd olika grammatiska funktioner där svenskan i stället använder sig av ord eller ordföljd.

5. Sammansatta ord
Förutom att svartiskan har en mängd olika affix att ta till för att skapa nya ord kan svartiskan precis som svenskan enkelt föra samman olika stammar och ord för att bilda nya ord. Vi har tydliga belagda exempel på detta i ord som ”nazgûl” (ringvålnad) och ”Lugbûrz” (Barad-dûr). Dessa sammansatta ord räknas då som stammar förutom att de kan vara längre än vad de fonologiska begräsningarna säger. Exempel på detta är sammansättningen ’durzhab’, av stammarna ’dur’ (härska) och ’zhab’ (tunga/språk) som ger orden durzhab ”order/kommando”, durzhabat ”att beordra” samt durzhábum som betyder ”kvaliteten att kunna beordra” (som i durubas-hai durzhábum zabat ”ledare har generellt förmågan att ge order”).

6. Att bygga ut språket
Mordors svarta språk kommer som sagt aldrig bli ett fullständigt språk men så länge det används kommer det behöva byggas ut. Vi har haft som mål att skapa en så bra grund som möjligt för detta. Det finns två olika delar av språket som måste byggas ut och här beskrivs vad vi anser vara de rätta sätten att göra det: Då med den dubbla förhoppningen att andra kommer att utveckla detta precis som lajvsvartiskan har utvecklas och att detta sker utifrån de principer som här ställs upp.

De två delar av språket som kommer behöva utvecklas är dels den lexikala, alltså nya ord, och dels den grammatiska. För båda dessa är det nödvändigt att man utgår från den kultur som språket ingår i samt vad språket har för syfte. Utumnos kulturella utgångspunkt för svartiskan är Mordor som en Maskin som både beskrivs under Metafysik och vilket det finns gediget implicit stöd för i Tolkiens texter. Man kan tänka sig att använda detta språk för andra kulturer än Mordors men då bör man också anpassa språket. Till exempel om man tänker sig orker är sina egna herrar, som lajviens vanligt förekommande nomadorker. Faktum är att den lajvsvartiska (som Utumno kallar orkiska) antagligen är bättre lämpat för en sådan kultur. Men man skulle även kunna tänka sig exempelvis en människokultur som liknar Mordors använde svartiskan vilket inte skulle kräva en särskilt stor anpassning.

Vid bildandet av nya ord måste man förutom denna kulturella princip, där man slår fast vad ordet i fråga betyder och varför just detta ord används på ett visst sätt, även den fonologiska principen – alltså att ordet inte bryter reglerna för språkets tillåtna ljud (se ovan 2 Fonologiska begränsningar). Det finns tre sätt att skapa ett nytt ord: att modifiera ett existerande svartiskt ord, antingen med hjälp av ett affix, eller genom att sätta ihop två stammar; att hitta på en helt ny ljudkombination som man tycker är bra och bestämma att det betyder X; eller helt enkelt ta ett ord från ett annat språk och antingen behålla eller ändra dess betydelse. Det viktiga här är alltså att utgå från de kulturella begränsningarna. Ordet ’dush’ kan illustrera hur Utumno har gått tillväga. Ordet är vedertaget från lajvsvartiskan där det betyder ”magi” eller schamanism och bryter inte de fonetiska reglerna. Däremot måste betydelsen ändras en aning för att passa Mordors kultur och snarare betydelsen teknik eller vetenskap vilket enligt Tolkien är vad Mordors magi är. Således än kanon ”dush”.

Utvecklandet av språkets grammatik torde inte vara av lika stor vikt som den lexikala utvecklingen även om det så klart finns stora luckor i språket trots försöket att fylla ut dem. Principen bör vara att utgå från den grammatik presenteras i detta Utskick eller inspireras av hurritiskan. Ett exempel på vad som kan utvecklas grammatiskt är ordföljden där man skulle kunna tänka sig olika subtila betydelser beroende på var i satsen olika ord sätts.

7. Numerus bestämd form
En egenhet med det svarta språket är att det inte gör skillnad på singular och plural. Inspirationen för detta kommer först och främst från det faktum att denna skillnad inte verkar finnas i det belagda materialet. Till exempel böjs aldrig ordet Nazgûl medan Tolkien är mycket noga med sådant i fråga om andra språk (som skillnaden mellan dúnadan och dúnedain, singular respektive plural). Möjligen är ändelsen -hai en sådan pluraländelse (se Introduktion). Detta har vid utvecklingen av svartiskan tagits tillvara på och vi har kopplat detta till Mordors kultur och språkets syfte. Det finns inga individer i  Mordor, det finns egentligen inget som är speciellt – allt utbytbara enheter som tillhör olika klasser eller kategorier vilket då alltså återspeglas i språket. Det betyder inte att man inte kan göra skillnad på ental och flertal i svartiskan, bara att det inte finns särskilda former för det.

8. Bestämd form
Den bestämda artikeln är hämtad från ringversens “burzum-ishi” (in the darkness) där “ishi” tolkas som ett kasussuffix med delarna -ish-i där ‘ish’ markerar lokativ och det finala i:et markerar den bestämda artikeln. Det är så klart inte nödvändigt att tolka det som att det finns en bestämd artikel eller att den bestämda artikeln är det första i:t. I hurritiska finns en “artikel”*, -e i singular och -a i plural, som alltid läggs efter stammen. Det bör påpekas att detta suffix i hurritiskan inte markerar en artikel i gängse mening och skrivs därför _här_ inom citationstecken. Att lokativet har formen -ish passar dock med övriga kasus utifrån hur kasus ser ut i lajvsvartiskan. Artikeln -i i zhâburi används inte lika strikt som i svenska eller engelska och kan ofta utelämnas. Det innebär att den något av en utpekande funktion som ett demonstrativt pronomen. Exempel: Uruk gonatul kan översättas både till “En ork ser den/dem” eller “orken ser den/dem” medan uruki gonatul kan översättas till antingen “orken ser den/dem” eller “Den orken ser den/dem”. 

Språket har ingen obestämd artikel. Räkneordet “ash” översätts med “one”. Exempel snaga ghâshatul “en snaga eldar den/dem”

Artikeln kan även jämföras med quenyans artikel som även den är ‘i’ men som är ett fritt ord motsvarande engelskans ‘the’. Även i quenya är användandet av den bestämda artikeln friare än i svenska och engelska.

 

9. Ändelsen -ashi
I stället för numerus finns ett särskilt postfix -ashi (§2.2.2) som används för att markera att något är unikt. Denna ändelse kan läggas till alla substantiv men ska användas sparsamt eftersom det endast ska finnas en enda i sitt slag. Till exempel genom att lägga den individualiserande ändelsen till dúrauk som betyder general får vi dúraukashi som betyder överbefälhavare eller ”den ledarare av armén det endast finns en av sitt slag av”. Ändelsen kan även användas vid pronomen för att markera att det handlar om en individ (§3). Tillexempel gûrashi betyder ”jag som unik individ”. Det är sällan en ork med hävd kan sägas vara unik så det kan jämföras med hybris eller kanske något väldigt störande då det skulle innebära att orken såg sig som ensam utan sammanhang. Men en högt stående person i Mordor kan göra detta då denne vet att den har många underlydande. Exakt var den gränsen går är svårt att avgöra men en tumregel är att om det inte finns någon annan i Mordor som har ens position då kan man lägga till ändelsen -ashi och markera att man är unik.

10. Att markera ental, fåtal eller flertal
Om man ska markera ental men inte att det är unikt används ordet ash ”en/ett”, vid ett okänt flertal används ordet mâgh som kan översättas med ”många” eller pak ”några”. Om man vill påpeka att man syftar på sig själv och inte en grupp används ash – ash gûr “jag”. Om man känner till det exakta antalet används helt enkelt räkneordet. Exempelvis krith Nazgûl ”De nio ringvålnaderna”; mâgh uruk ”många orker”, pak uruk ”ett fåtal orker”. Svartiskan använder sig även av olika ord för att göra skillnad på en grupp och enskilda. Exempelvis betyder ushâtur en grupp med krigare medan ushatâr betyder antingen en enskild krigare eller flera krigare (märk att i detta fall gör inte heller svenskan skillnad mellan singular och plural). Ord som ’ushâtur’ syftar dock alltid på en generisk grupp och om man vill säga att flera olika krigare, exempelvis orker och människor, slogs mot varandra så kan man inte använda ordet ”ushâtur” utan man ska använda ordet ’ushatâr’, exempelvis ”mâgh ushatâr ushun – uruk am tarkûg” (en mängd krigare slogs – orker mot människor). Det går däremot att använda ett sådant mängdord om man klart delar upp dem: ”ushâturas urukûb ushâtur tarkûb ushan” (en grupp orker slogs mot en grupp människor); eller att gruppen krigare slogs inbördes med hjälp av reflektivs pronomen (§3.8) ”ushâtur ushatus” (en grupp krigare slogs mot varandra).

11. Ändelserna -hai & -khai
Dessutom finns suffixet -hai som är svårt att översätta men syftar på abstrakt på en hel grupp. Exempelvis uruk-hai syftar på hela gruppen uruker oavsett tid och plats till skillnad mot mâgh uruk som syftar på en bestämd grupp specifik i tid och rum. Således betyder golug-hai ”alver i allmänhet”, ”alverna” eller ”alvfolket”, gazat-hai ”dvärgar i allmänhet”, ”dvärgarna” eller ”dvärgafolket, uruk-hai ”urukerna” eller ”alla (starka) orker”, olog-hai ”svarttrollen” eller ”de stridstrollen”, snagahai ”alla slavar” eller ”alla svaga (som måste lyda urukerna)”. För inanimata substantiv finns det motsvarande suffixet ’-khai’, till exempel ”gurûgkhai khôr gorat kala” (sten är i allmänhet bra att bygga en borg med).

12. Transivitet samt skillnaden mellan subjekt och objekt
Förutom att svartiskan är ett agglutinerat syntetiskt språk är det också ett så kallat ergativt språk vilket innebär en del tankebry för den gängse indo-européen. Ergativa språk hanterar nämligen subjekt och objekt på ett sätt som vi inte är vana vid. Men innan vi kan gå in på detta måste först både skillnaden mellan subjekt och objekt och mellan transitiva och intransitiva verb förklaras.

12.1 Subjekt & objekt
Enkelt kan man säga att subjektet är den aktiva eller handlande parten i en mening och objektet är den passiva part som handlingen påverkar. I svenska markeras skillnaden mellan subjekt och objekt i grunden med hjälp av ordföljden. Ett grundläggande exempel är ”alven ser en ork”. I detta exempel är ”alven” som är subjektet och ”en ork” som är objektet. Det är ”alven” som är aktiv och utför handlingen ”att se” och ”orken” passiv och blir sedd. Om vi byter plats på varelserna kommer orden som betecknar dem byta grammatisk funktion: ”en ork ser alven”. Subjektet kommer alltså före objektet och det är det som gör att vi vet vem som ser vem. I fråga om hur pronomen fungerar har svenskan ytterligare markörer för att markera subjekt och objekt. Om vi konstruerar om meningen till ”hon ser honom” så förstår vi att det är en kvinna som ser en man. Om vi vänder på meningen så att mannen ser kvinnan får vi ”han ser henne”. Här ändras inte bara ordföljden utan även själva orden: ”hon” och ”han” markerar subjekt, och ”henne” och ”honom” markerar objekt. Som vi ska se senare (11.3 nedan) markeras i svartiskan alla substantiv och inte bara pronomen på ett likartat men inte samma sätt.

12.2 Transitiva & intransitiva verb
Skillnaden mellan transitiva och intransitiva verb är relativt enkel: ett transitivt verb syftar på att handlingen överförs på från subjekt (den handlande) till ett objekt, och intransitiva verb gör inte detta utan syftar tillbaka på subjektet (§4.1). Svenska verb skiljer ibland väldigt tydligt mellan transitiva och intransitiva verb och ibland skiljs de inte alls åt. Ett tydligt exempel är de transitiva ”hälla” och det intransitiva ”rinna”, ”man häller ut vatten”, men ”vattnet rinner ut”. I den första meningen är vattnet objekt och är passiv i handlingen medan i den andra är vattnet själv subjekt och aktivt. Ett exempel på när svenskan inte visar på denna skillnad är verbet ”att luta”: i ”jag lutar” är verbet intransitiv och syftar på att subjektet lutar, men i ”jag lutar dig” är verbet transitivt och syftar på att subjektet lutar ett objekt. Svartiskan markerar skillnaden mellan transitiva och intransitiva verb på dels med olika suffix samt att det endast är transitiva verb till vilka bundna pronomen (§3.2) kan läggas vilka markerar objekt. Svartiskans transitiva suffix är -a och det intransitiva är -u.

12.3 Absolutiv & Ergativ
Skillnaden mellan subjekt och objekt markeras i indo-europeiska språk med vad som kallas nominativ för subjekt och ackusativ för det direkta objekt (det indirekta objektet kallas dativ §2.3.4). Svartiskan är som sagt ett ergativt språk vilket innebär att subjekt och objekt markeras på ett annat sätt. I grunden står svartiska substantiv (§2) i absolutiv (§2.1) som alltså är substantivets grundform. Absolutivet kan både markera subjekt och objekt beroende på hur meningen ser ut. I en enkel mening utan objekt som ”uruk maut” eller (en ork dör) ”uruk gonut” (en ork ser) står subjektet ’uruk’ (en ork) i absolutiv. Verbet är intransitivt eftersom det inte finns något objekt. Även i en mening med ett transitivt verb kan absolutivet markera subjekt om ett bundet objektspronomen (§3.2) läggs till verbet ”uruk mâtul” (en ork dödar dem) respektive ”uruk gonatul” (en ork ser dem). Märk att i den svenska översättningen byter vi verb i den första frasen från ”att dö” som är intransitvt till ”att döda” som är transitivt. Om ett transitivt verb saknar ett sådant bundet pronomen markerar absolutivet istället objekt: ”uruk mât” (en ork dödas) ”uruk gonat” (en ork ses). Här ser vi tydligt skillnaden mellan transitiva och intransitiva verb. I meningar som har både uttalade subjekt och objekt böjs subjektet i ergativ som markeras med ändelsen -as och objektet i absolutiv (utan ändelse). Exempelvis ”uruk mât golugas” och ”uruk gonat golugas” betyder ”en alv dödar en ork” respektive ”en alv ser en ork”, eller ”urukas golug mât” och ”urukas golug gonat” som betyder ”en ork dödar en alv” respektive ”en ork ser en alv”. Märk den fria ordföljden. Här kan det vara belysande att åter igen använda sig av svenska pronomen för att visa på skillnaden. I satsen ”han ser” och ”han ser henne” har subjektet samma form i båda meningarna, men i svartiskan böjs subjektet i ett annat kasus: ”uruk” blir ”urukas” när det finns ett uttalat objekt i meningen.

Alltså till skillnad från svenska där subjekt och objekt vanligen markeras med ordföljd markeras detta i svartiskan med hjälp av två kasus absolutiv och ergativ, där absolutivet kan markera både subjekt eller objekt beroende på satsen, medan ergativet endast markerar subjekt och då finns det alltid ett objekt böjt i absolutiv med i meningen.

13. Kasus & prepositioner
Svartiskan är som sagt ett syntetiskt språk. Det betyder att viktiga grammatiska funktioner markeras genom att orden böjs. Detta är tydligt gällande substantivet som i svartiskan böjs i sex olika kasus (§2.3), förutom de ovan nämnda ergativ och absolutiv även: genitiv, dativ, lokativ och instrumentalis. Detta kan jämföras med svenskan och engelskan som har två kasus – nominativ och genitiv.

Kasus används i allmänhet där svenskan använder sig av prepositioner. Som illustration kan man här göra en jämförelse mellan svenska och engelska. I svenska används oftare genitivet där engelskan begagnar prepositionen of. Exempelvis i meningen ”husets dörr” måste man på svenska använda genitivet (ändelse -s) medan man i engelskan kan använda sig antingen av genitiv eller prepositionen of: ”the house’s door” men hellre ”the door of the house”. På svenska blir det direkt konstigt att säga ”dörren av huset” även om det är samma konstruktion med samma ord som på engelska. På samma sätt som svenskan oftare använder genitiv än engelska så använder svartiskan kasus oftare än svenskan.

I svenska behöver man inte böja substantiven i ett speciellt kasus till prepositionerna (utom i vissa stelnade former som vittnar om det kasussystem som förlorats som ”till skogs” – genitiv, ”man ur huse” – dativ. I svartiskan styr varje preposition ett kasus. Exempelvis ”u” (till) styr dativ så om man vill säga till byn böjs ”gûzh” (by) i dativ: u gûzhûri, inte bara *u gûzhi.

14. Pronomen
Pronomen (§3) är ord som används istället för substantiv – det är ord som ’jag’, ’den’, ’vilken’. Svartiskan har två olika typer av pronomen, obundna pronomen som är egna ord, och bundna pronomen som läggs till som ändelser till ord. Bundna pronomen syftar antingen på objekt (§3.2 & §3.8) vilka läggs till transitiva verb, eller är possessiva (§3.3 & §3.8) vilka läggs till substantiv. Bundna objektspronomen är belagda från ringversen som krimpatul. Obundna pronomen är som sagt egna ord och fungerar som substantiv i övrigt och böjs i alla kasus.

14.1 Exkluderande & inkluderande första person
I fråga om personliga pronomen gör svartiskan den speciella skillnaden i första person (jag/vi) mellan exkluderande och inkluderande. Denna grammatiska skillnad är tagen från Quenyan där den återfinns i första person plural. I svartiskan markerar den en skillnad som annars görs gällande med plural, alltså jag kontra vi. Det exkluderande första person kan båda översättas med både jag och vi på svenska men syftar alltid på att någon annan exkluderas. Det inkluderande första person syftar på att ingen exkluderas. För att illustrera denna skillnad kan man föreställa sig en representant för en ledande grupp som säger till sina följeslagare ”vi har bestämt att vi ska gå ut i krig”. Det första vi:t i denna mening är exkluderande – ”vi i rådet har bestämt” och det andra vi:t är inkluderande ”att vi tillsammans (alltså inkluderandes åhörarna) ska gå ut i krig”. Det exkluderande första persons pronomenet visar alltså på att någon annan inte är inräknad och drar en liknande gräns mellan som skillnaden mellan jag och vi mellan personer. Om man vill markera att ett föremål är ens eget så används den exkluderande former ”thaukburi” som kan översättas både till ”dolken är min” men också till ”dolken är vår men inte din eller er”, men med den inkluderande formen i meningen ”thaukbagi” syftar på att ”dolken vår tillsammans”. Det är således endast den exklusiva formen som kan markerar med det individualiserande postfixet ’-ashi’ (se ovan 3.8 samt §2.2.2) eftersom den inkluderande formen kräver att fler än ett subjekt eller objekt.

15. Deskriptiva verb & ”att vara”
Istället för särskilda ordklasser för att beskriva andra ord (alltså som svenskans adjektiv som beskriver substantiv och adverb som beskriver verb, adjektiv och andra adverb, samt de verben adjektivform particip) så har istället verben denna roll i svartiskan så kallade deskriptiva verb (§5). Här fungerar olika ordstammar lite olika. Deskriptiva stammar är beskrivande i sig själva, medan nominal- och verbstammar kräver en ändelse. Nominalstammar har två deskriptiva ändelser ’-urz’ och ’-al’ vilka inte har någon betydelseskillnad men ger möjligheten att skapa fler ord ur samma stammar, exempelvis ”ushurz” (stridbar) och ”ushal” (stridslysten), ”bolgurz” (blodig) och ”bolgal” (blodtörstig). Till verbstammar kan två olika ändelser läggas vilka har lite olika funktion: suffixet ’-(â)sh’ syftar på att något är aktivt, exempelvis ”ushâsh” som kan översättas till ”som strider” eller ”är stridande”, eller bolgâsh ”är blödande” eller ”som blöder”; suffixet ’-(â)kal’ syftar istället på en passiv beskrivning: ”ushâkal” (blir striden/attackerad) ”bolgâkal” (blir nedblodad).

Att de beskrivande orden är verb betyder att de kan böjas i tid vilket markeras med tempussuffixen ’-(a)n’ för preteritum (förfluten tid) och ’-(a)z’ futurum (framtiden) (§5.3). Presensmarkören kan användas för att markera att det endast är en tillfälligt rådande kvalitet som beskrivs.

Eftersom de beskrivande orden i svartiskan är verb behövs inte heller hjälpverbet ”att vara”. Om man vill säga att orken är stor säger man helt enkelt ”ash uruki shum”. Vill man säga att någon eller något var på ett visst sätt som används helt enkelt tempusmarkörerna: ”ash uruki shuman” (orken var större) eller ”ash uruki shumaz” (orken kommer att bli större). Vill man utrycka att något är på ett visst sätt i allmänhet används de generiska postfixen (§2.2.1) ”uruk-hai ushurz” (orker är i allmänhet stridbara) eller ”molgkhai muzg” (träd är i allmänhet höga). På detta sätt beskrivs substantivs kvalitet med ett deskriptivt verb. Om man däremot vill påvisa existens eller varande som i indo-europeiska språk uttrycks med ”att vara” eller ”är” i presens som ”jag är” används ordet ”gimbâsh” som ordagrant betyder ”funnen” och kan böjas i preteritum, gimbnâsh ”var funnen” eller med final status gimbnâshisht ”var funnen/fanns”, eller gimbzâsh ”kommer att vara funnet”. Decartes devis cogito sum (jag tänker, alltså finns jag) blir således på det svarta språket ”kâ zhargâsh, kâ gimbâsh” (om om tänkande, så existerande/funnen).

16. Verbformen Status
Formen status (§4.6) för verbet är skapad för svartiskan och finns inte beskriven i någon allmän grammatik. Verbets status beskriver verbets tillstånd och är inspirerad av ringinskriptionens ändelse ’-ûk’ i ”durbatulûk” och ”thrakatulûk” vilka översätts ”to rule them all” respektive ”to bring them all”. Det intressanta här är att ändelsen lagts till ett verb medan ordet ”alla” syftar på substantiv och kan alltså inte vara ett kollektivt plural eller dylikt. Så frågan är vad ändelsen -ûk betyder när den läggs till ett verb på detta sätt. Vi har valt att utgå från Alexandr Nemirovskys förslag om att den betecknar fullständighet och att durbatulûk och thrakatulûk mer ordagrant betyder ”att behärska dem fullständigt” (to completely rule them) respektive ”att hämta dem full ut” (to complely bring them) – alltså att ingen eller inget undkommer handlingen.

Vi har även lagt till tre ytterligare ändelser som har en liknande funktion. En som är motsatsen till denna fullkomliga status (som markeras med -ûk) nämligen negativ status som markerar med ändelsen -ikh. De två andra markerar att en handling påbörjas, ändelse ’-il’ respektive avslutas, ändelse -Vsht (där V står för stamvokalen eller ordets första vokal, dock inte prefix). Liknande ändelser finns i hurritiskan och de två senare är tagna direkt därifrån. Dessa verbformen täcker bland annat upp för de verbformer som svartiskan saknar i preteritum.

Advertisements