1. Fonologi

Här beskrivs de ljud som återfinns i svartiskan. Inte alla ljud som finns i svenskan återfinns i svartiskan och vice versa, till exempel har svenskan betydligt fler vokalljud än svartiskan. Här beskrivs även vilka latinska bokstäver som används för att beskriva de olika ljuden.

1. Vokaler
Svartiskan har följande vokaler: i, a, u, o. Långa vokaler markeras med cirkumflex î, â, û, ô. De uttalas ungefär på följande sätt: i som i inte, a som i allt, u som i oxe, o som i ocker. De långa vokalerna uttalas lika dant som de korta fast utdraget. Detta kan ställa till problem för den som är van vid svenska. Svartiskans â uttalas inte som a i aga utan som ett utdraget a i allt. I tabellen nedan ser vi att svartiskan har en främre sluten vokal – i; en öppen central vokal – a; och två bakre vokaler, en sluten – u och en mellansluten – o.

Tabell 1 Det svarta språkets vokaler

  Främre Centralt Bakre
Sluten i u
Mellansluten o
Öppen a

Svartiskan har även två diftonger ai som uttalas som svenska aj och au som uttalas som svenska automat.

2. Konsonanter
Svartiskan har en mängd konsonanter. Vissa uttalas som i svenska andra finns inte i svenska. Utmärkande för svartiskan är dess relativt stora antal frikativor – alltså väsande och fräsande ljud.

Tabell 2. Det svarta språkets konsonanter. De markerade skiljer sig från rikssvenska.

Labial Koronal Dorsal Glottal
Bilabial Labiodental Dental Alveolar Postalv. velar uvular glottal
Klusiler p b t d k g
Frikativor f v th dh s z sh zh kh gh h
Nasaler m n n+
Tremulant r r
Lateral approx. l

p – uttalas som i svenska ”på” (aspirerat)
b – uttalas som i svenska ”båt” (oaspirerat)
m – uttalas som i svenska ”mor”
f – uttalas som i svenska ”far”
v – uttalas som i svenska ”vik”
th – uttalas som i engelskans ”thing”
dh – uttalas som i engelskans ”they”
t – uttalas som i svenska ”tå” (aspirerat)
d – uttalas som i svenska ”då” (oaspirerat)
s – uttalas som i svenska ”så”
z – tonande s, uttalas som i engelskans ”zeal”
n – uttalas som i svenska ”nå”, n innan k och g uttalas som svenska ng i ”ingen” men g uttalas alltid tydligt.
sh – uttalas som i engelskan ”shop”
zh – tonande sh, uttalas som ryskans ж (zj i svensk transkribering, zh i engelsk), franskans j
l – uttalas långt bak i munnen, precis framför svaljet
k – uttalas som i svenska ”ko” (aspirerat)
g – uttalas som i svenska ”gå” (oaspirerat)
kh – uttalas som ett utdraget k, som i tyskans auch eller ryskans х (ch)
gh – tonande kh, uttalas som ett utdraget g
r – uttalas rullande som i ryska och skotska eller långt bak i munnen som i sydsvenska dialekter, i tyska och i franska
h – uttalas som i svenska ”hål” (ej tillåten finalt)

För att skilja mellan ord där h är en digraf och när ska uttalas som h används ett bindesträck i det senare fallet. Således skriver man ”uruk-hai” och inte ”*urukhai” (men däremot ”snagahai”).

2.1 Konsonantkluster
Svartiskan är begränsad till följande konsonantklustrar.

Initiala konsonantkluster: pl-, pr-; bl-, br-; fl-, fr-; vl, vr-; thl-, thr-; tr-; dr-; sp-, sm-, sn-, sl-, sk-; zb-, zd-, zm-, zn-, zl-, zg-; kl-, kr-; gl-, gr-.

Final konsonantkluster: -mp, -mb, -ms, -mz, -msh, -mzh; -nk; -sp, -sm, -st, -sk; -zb, -zm, -zd, -zg; -nsh, -nzh, -nk, -ng, -nkh, -ngh; -shp, -shm, -sht, -shn, -shk; -zhb, -zhd, -zhm, -zhg; -lp, -lb, -lm, -lf, -lv, -lth, -ldh, -lt, -ld, -ls, -lz, -ln, -lsh, -lzh, -lk, -lg, -lkh, -lgh; -ks, -ksh; -gz, -gzh; -khp, -kht, -khk; -ghb, -ghd, -ghd; -rp, -rb, -rm, -rf, -rv, -rth, -rdh, -rt, -rd, -rs, -rz, -rn, -rsh, -rzh, -rk, -rg, -rkh, -rgh.

De flesta mediala konsonantklustrar är tillåtna men det finns några undantag: otonande och tonande klusiler och frikativor kan inte stå tillsammans, samt att frikativor aldrig står tillsammans. Vid sammansättningar där detta sker skiljs orden åt med hjälp av ett bindestreck, exempelvis: ’graz’ + ’zhab’ > ”graz-zhar” (kalltunga). Bindesträcket används också vid sammansättningar då fler än två konsonantljud förs samman, exempelvis: zharg+khai > ”zharg-khai” (alla tankar). Vidare har svartiskan inga långa konsonanter och dubbla konsonanter dras ihop vid ordbildning och böjning, exempelvis: ’nazg’ + ’gûl’ > *nazggûl > ”nazgûl” (ringvålnad).

3. Betoning
Svartiskans betoning är i huvudsak regelbunden. Huvudregeln är att betoningen ligger på första stavelsen i varje ord. Långa vokaler, markerade med cirkumflex, samt diftonger tar över betoningen. Vid annat fall markeras betoningen med accent. Exempel på betoning (markerad med understreck): ”durbat” (att härska); ”durbatulûk” (behärska dem fullständigt); ”uruk-hai”; dúraukashi (överbefälhavaren).