I. Introduktion

Mordors språk är endast ett administrativt språk. Det är Tornets språk och det är Maskinens språk, utan levande element. Det är ett maktens instrument för att binda tjänarna till Saurons underskapelse (subcreation). I det rena svarta språket finns inga interjektioner eller svordomar, men dessa skapas bland orkerna — tornets tjänare och proletariat. Det visar att bland orkerna finns det fortfarande en del av Erus skapelse kvar, att det finns liv i deras språk. Skillnaden mellan svarta språket och orkiskan blir på så sätt en illustration över Saurons ambition att kontrollera sina tjänare och tjänarnas motstånd. Det lilla som finns kvar av de ordälskande alverna som förvridits till uruker (ett ord som på primitiv alviska betyder “fasa” (horror)) är viljan att skapa glåpord om sin omgivning.

I varje kultur är språket en viktig del, och det är svårt att beskriva en kultur utan att beskriva dess språk. För Tolkien var språken det centrala och enligt honom själv skrev han sina myter och sagor för att det skulle finnas en plats för hans uppfunna språk. Tolkien utvecklade framförallt två av sina språk väldigt utförligt: De två alviska, eller eldariska, språken Quenya och Sindarin. Men han skissade också på andra språk för sin värld. Dels flera olika alviska språk, men även andra, såsom Númenoranernas språk Adûnaic, dvärgarnas språk Khuzdul, samt det för oss relevanta: Mordors Svarta Språk (The Black Speech of Mordor), hädanefter även kallat svartiska. (Se Ardalambion.)

Svartiskan konstruerades av Sauron för att användas av hans underlydande. Det är ett maktens och byråkratins språk som saknar de levande språkens själ. Efter Saurons fall i slutet av andra åldern degenererade svartiskan och användes endast i ren form av nazgûl. Språket levde dock kvar och utvecklades till olika orkiska dialekter som blandades upp med en mängd mänskliga tungomål. Det finns således en språklig skillnad mellan ledare och manskap i Mordors arméer.

Väldigt lite är känt av det svarta språket men en central vers är ringinskriptionen (”Ash Nazg Durbatulûk, Ash Nazg Gimbatul, Ash Nazg Thrakatulûk agh Burzum-ishi Krimpatul”) samt ett fåtal utspridda ord.

Man måste dock skilja det riktiga Svarta språket från de degenererade orkiska dialekter som också förekommer i källmaterialet. Det material som trots allt finns har analyserats på olika sätt och det har gjorts flera olika försök till att konstruera en fungerande svartiska. Bland annat utarbetades en orkisk ordlista som publicerades i tillägget ”Angmar” till rollspelet Middle-earth Role Playing (ICE (1995) Angmar, stock 2018, andra utgåvan, s. 122-136). I Sverige utarbetades under 1990- talet lajvsvartiskan, som byggde vidare på sagda Angmarlista, och användes av lajvare vid gestaltandet av svartblod och andra ondskans kreatur. Lajvsvartiskan hade en ambition att likna Tolkiens svartiska men blev i praktiken mer en form av orkiska. Till arrangemang Utumno utvecklade vi denna nya svartiska som ligger i linje med Tolkiens vision av Saurons svarta språk. Vi utgick från historikern Alexandre Nemirovskys analys av svartiskan inspirerad av hurritiskan, ett bronsåldersspråk som talades i Mellanöstern mellan 2300-1200 år före vår tideräkning. Detta eftersom Nemirovskys analys visar på en slående likhet mellan ringinskriptionens svartiska och hurritiskan, samt det faktum att Tolkien lät sig inspireras av verkliga språk (exempelvis walesiska i fråga om Sindarin och finska i fråga om Quenya). Många delar av lajvsvartiskan och dess grammatik har dock behållits där det passar. Den som känner till lajvsvartiskan kommer således känna igen en hel del.

Utarbetandet av denna nya svartiska hade flera mål. Först och främst att grammatiken och fonologin ska överensstämma med ringinskriptionens. Därefter att språket ska behålla samma känsla av storslagen makt och grymhet som vi (i arrangörsgruppen) anser att ringinskriptionen besitter. Detta till skillnad från den stökiga och fula känsla som återfinns i meningen ”Uglúk u bagronk sha pushdug Saruman-glob búbhosh skai”. Denna mening anses i stället vara orkiska. Vi har dock valt att använda ljudvärden även från orkiska källor eftersom materialet är så sparsamt. Den tredje målsättningen har varit att språket trots allt ska kunna användas på ett lajv utan att rucka på de två andra målsättningarna. Detta har inneburit att vid de grammatiska och fonologiska luckor som vi har varit tvungna att överbrygga med egna konstruktioner har lösningarna legat så nära svenska eller engelska som möjligt. Det ska dock påpekas att det språk som beskrivs inte har en indoeuropeisk struktur vilket innebär att svartiskan kommer att framstå som ordentligt främmande.

Den klassiska lajvsvartiskan
Detta stycke riktar sig främst till dem som tidigare spelat svartblod, men det kan också vara upplysande för den som är ny som svartblodslajvare. Texten tar upp skillnader mellan den klassiska lajvsvartiskan, Utumnos svarta språk samt det vi kallar orkiska. Dessutom kommer även vissa kulturella aspekter diskuteras.

Även om vi inte var med i när lajvsvartiskan konstruerades går det att utifrån det material som finns skapa sig en bild av vad som var målet med språket: Att ge svartblodslajvare ett enkelt språk med vilket man kunde kommunicera under lajv. Som nämnts ovan hämtades grunden till lajvsvartiskan från Tolkiens the Black Speech och Middle-earth Role Playings Angmarlista. Genom sin stegvisa utveckling, med svarta språket som grund, blev lajvsvartiskan är på många sätt precis den typ av språk som Tolkien föreställde sig att orkerna skulle tala. Vissa lajvare gör även skillnad mellan ”svartiska” och ”svartspråket”, där det första syftar på lajvsvartiska medan det senare är Tolkiens orginalspråk. I konstruktionen av lajvsvartiskan fanns det dock någon slags ambition att hålla sig trogen Tolkien, vilket bland annat märks just genom särskiljandet av Tolkiens språk och lajvsvartiskan. Till en början var lajvsvartiskans grundläggande grammatik mycket enkel men i och med den grammatik som sammanställdes av Mikael “Adragoor” Bynke blev språket mer komplicerad och började avvika allt mer från svenskan, i alla fall i teorin.

Till projektet Utumno valde vi att börja om från början med det svarta språket medan lajvsvartiskan får leva vidare som orkiska. Detta är passande eftersom lajvsvartiskan på många sätt är just en typ av orkiska. Genom börja om med svartiskan kan vi skapa en version av det svarta språket som ligger närmare Tolkiens vision samtidigt som vi löser en del grammatiska luckor som finns i lajvsvartiskan. Ytterligare ett skäl till att omarbeta lajvsvartiskan är att den kultur man föreställt sig i skapandet av språket snarare handlar nomadiserade andedyrkande orker än de av Melkor förvridna alver som utgör Mordors arméer.

Nedan jämförs det nya svarta språket med lajvsvartiskan såsom den sammanställdes av Adragoor. Kommentarer om orkiskan kommer vävas in i resonemangen. Redan här kan det nämnas att orkiskan under arrangemanget Urumno i stort sätt saknar en egen grammatik och att orkiska ord blandas med ord det svarta språket och olika andra tungomål. För den som redan är insatt i lajvsvartiska är det inte fel att använda sig av den som orkiska. Dock bör man tänka på detta bör återspegla ens karaktärs bakgrund.

Mordors svarta språk som beskrivs här skiljer sig från lajvsvartiskan på följande sätt. I fråga om fonologin eller ljudläran vill vi först poängtera att vi aldrig har träffat en svartblodslajvare som följt den ljudlära som Adragoor presenterar. Snarare har alla uttalat orden i svartiskan som de tyckte verkade lämpligt (tyskt uttal var vanligt på 90-talet). I konstruerandet av Svarta språket har vi försökt strukturera upp vilka ljud som finns i språket medan vi låter det vara relativt fritt hur orkiskan uttalas. Vi har även rensat i hur olika ord stavas. Här kan det vara lämpligt att poängtera att de flest svartblodslajvare uttalar det belagda ordet ”ghâsh” fel och istället uttalar det ”gâsh” eller än oftare ”gash” (kort istället för lång vokal) något som även gäller för digrafen kh som förekommer orknamnet Grishnâkh. Alltså att man uttalas gh som ett vanligt g (tonande velar klusil) istället för utdraget (tonande velar frikativ). Skillnaden kan illustreras genom att jämföra med v (utdragen/frikativa) och b (stopp/klusil); respektive kh (tonlös velar frikativa) och k (tonlös velar frikativa) kan jämföras med f (utdragen/frikativa) och p (stopp/klusil). Vi har även konstruerat ett betoningssystem som bör vara enkelt för modersmålstalare i svenska, vilket varken Tolkien eller Adragoor försett oss med. Här har vi valt att ta bort ljudvärdet e eftersom det inte finns belagt i något svartiskt eller orkiskt ord.

Lajvsvartiskan markerar numerus, alltså har olika former på substantivet beroende på om det syftar på en eller flera av substantivet (singular och plural). Detta till skillnad från det vi vet om Tolkiens svarta språk där det inte verkar finnas någon numerus. Utumnus svartiska skiljer således inte mellan singular och plural. Lajvsvartiskans har två olika pluraländelser -i som används efter konsonant och -z som används efter vokal. Dessutom används ändelsen -ûk från ringversen, exempelvis durbatulûk, som ett så kallat kollektiv plural. I ringinskriptionen, varifrån detta suffix är hämtat, är det en verbändelse och inte lagt till substantiv som i Adragoors grammatik. I Utumnos svartiska är läggs denna ändelse endast till verb och aldrig till substantiv som i lajvsvartiskan. (Om man ska vara ärlig är det få svartblodslajvare som använt sig av ’ûk’ som pluraländelse. Man har helt enkelt använt det som en motsvarighet till ”alla/allt”.)

Lajvsvartiskan begagnar en artikel för bestämd form (za) som motsvarar engelskans ’the’. Detta är helt fritt från Tolkien. För obestämd form används inom lajvsvartiskan räkneordet ’ash’ hämtat från ringinskriptionen (ash nazg) på samma sätt som ’en/ett’ används i svenska. I Utumnos version det svarta språket används ’ash’ endast som räkneord, alltså som ’one’ i engelska. Bestämd form markeras i stället med ändelsen -i. Denna ändelse är hämtat från ringinskriptionens ändelse i ”burzum-ishi” (i mörkret) där den finala vokalen enligt vår tolkning markerar bestämd form. Obestämd form markeras inte.

I den tidiga lajvsvartiskan fanns endast två kasus, grundformen nominativ och genitiv. Alltså som i svenska och engelska. I Adragoors grammatik hade detta utökats till sju kasus. Förutom nominativ och genitiv har denna svartiska även dativ, lokativ, inessiv (ändelsen -ishi hämtad från ringinskriptionen), instrumentalis, och similativ.

I Utumnos svarta språk behåller vi några av Adragoors kasus men hämtar även inspiration från hurritiskan. Det mest främmande är antagligen att Utumnos svartiska saknar nominativ och istället använder sig av absolutiv och ergativ (istället för det indoeuropeiska klassiska paret nominativ och ackusativ). Vi har valt att behålla svartiskans genitiv men ändrat uttalet en aning från -ob till -ûb eftersom Tolkien menade att ljudvärdet o är ovanligt i språket vilket i Utumnos svartiska praktiskt betyder att det inte finns några o:n i språkets olika affix. Vi har även valt att behålla Adragoors dativändelse -ûr. Man kan säga att Adragoors lokativ och inessiv slagits samman till ett lokativ som bygger ringinskriptionens -ishi. Adragoors lokativändelse är -ûsh och inessivändelsen är som sagt -ishi. Det svarta språkets lokativändelse är i vår version -ish. Vi har behållit instrumentalis eftersom detta kasus återfinns i hurritiskan men vi har förkortat Adragoors två synonyma ändelser -ûgl och – ugla till -ûg. Vi har även valt att ta bort similativet. Dessutom är varje preposition bunden till ett kasus. Om man ska säga ”till tornet” använder man prepositionen ’u’ tillsammans med dativ: u lugûri, vilket på lajvsvartiska skulle bli u za lug.

Angående verb så har vi behållit att ändelsen -at markerar såväl infinitiv som presens. Dock har vi ändrat på ändelserna för preteritum och futurum. Verbsystemet har också utvecklats så att verbet har en beskrivande funktion och tar över denna från adjektiv, adverb och particip. Vi har dock valt att behålla ändelserna för komparation även om vi ändrat stavningen för superlativändelsen -aj till -ai. Detta eftersom j inte är belagt i Tolkiens svartiska. I de flesta fall har lajvsvartiskans j ändrats till zh (som uttalas som ett franskt j i exempelvis journal).

Lajvsvartiskan pronomen är delvis kvar men är anpassade till språkets principiella helhet där objektspronomen kan läggas direkt till verbet som i ringinskriptionen. Angående räkneord så är de i grunden de samma även om vi ändrat på hur man räknar högre än tolv.

Gällandes ord och ordbildning så har vi förutom att strukturera upp stavning och ljudlära även satt upp principer för vilka ljudvärden som finns och var de kan förekomma. Vi har även utvecklat fler avledande affix (ofta från olika lajvsvartiska ord) samt en del principer om hur dessa ska användas. Två för svartiskans centrala ord ’uruk’ och ’snaga’ samt ändelsen -hai, alla belagda från Tolkiens verk, är värda en kort diskussion. Det är tydligt att ordet ’uruk’ syftar på vättar eller orker. Ordet är hämtat från primitiv alviska där det betyder ”fasa” (horror) och man skulle kunna tänka sig att de alver som omdanades till orker fick veta att de skulle bli ”fasor” (horrors) (Se Ardalambion). I lajvsvartiska betyder ’uruk’ helt enkelt ”ork” eller ”svartblod” medan ’uruk-hai’ syftar på vad man skulle kunna kalla elitorker eller stororker. Det finns en uppfattning om att ’uruk-hai’ syftar på en särskild ras särskilt stora och dugliga orker som framavlas i slutet av tredje åldern i Tolkiens Midgård. Ändelsen -hai har därför använts i lajvsvartiska för att beteckna att en varelse är bättre. På samma sätt har man skilt mellan ’olog’ (troll) och ’olog-hai’ (elittroll, svarttroll). Detta verkar dock inte ha varit den betydelse Tolkiens tänkte sig. Ändelsen är mest känd från ’uruk-hai’ där Uglúk talar om att de, isengårdarna, är ”de stridbara uruk-hai” (engelska: ”the fighting uruk-hai”). En annan tolkning är att Uglúk med uruk-hai helt enkelt syftar på orker generellt och att meningen ska tolkas ”Vi isengårdare är de stridbara orkerna (till skillnad från er andra, som är usla orker)”. Han skulle då lika gärna kunna sagt ”ni är de värdelösa uruk-hai” (medan vi isengårdare är de stridbara uruk-hai). I en sådan tolkning skulle ändelsen ’- hai’ snarare betyda något i stil med ”folk” vilket också styrks av att drúedain, skogsfolket, på svartiska (eller orkiska) kallas ”oghor-hai”.* I Utumnos svartiska markerar ändelsen ’-hai’ att ett animat substantiv är abstrakt, generellt och tidlöst. Motsvarande ändelse för inanimata substantiv är ’-khai’. (Dessa ändelser liknar sindarins -ath som t.ex. återfinns i Dagor Dagorath “Alla striders strid”.)

I vår version av det svarta språket är termerna ’uruk’ och ’snaga’ relativa begrepp snarare än absoluta. Uruk syftar visserligen på alla sorters orker men de som står under kallas ’snaga’ och med ’uruk’ syftar man på den för tillfället är bättre eller står över snagorna. ’Uruk’ och ’snaga’ är alltså begrepp som är relaterade till individens status inom kulturen eller gruppen.

—–
*En annan möjlig tolkning är att ändelsen ’-hai’ syftar på människor, ’uruk-hai’ skulle då betyda ungefär ”orkmänniskor”. En annan möjlighet är att ändelsen syftar på varelsen är en blandning av olika raser. I  båda dessa fall skulle halvalven Elrond vara en ’golug-hai’. Detta är dock inte den tolkning Utumno valt. En anledning till det är att även om ”halvblod” är möjliga är det långt ifrån vanliga i Tolkiens Midgård.

Advertisements